taijonlahti

Ja, historien om stolen är ganska simpel. Skulle åka från Vänersborg till Halmstad med tåg. Den första hållplansen är just Vänersborg och de har bara ett halvt tåg med sig = kan uppstå platsbrist, men för mig var det ju inga problem att hitta en go sittplats.

Brukar ha stolen på hatthyllan eller vad man ska kalla det, den är såpass smal att den får plats där (det är barstolar som min mor har gjort till mig och de har ett skönhetsfel så tar dem en och en hem så hon får laga dem, denna var lagad och skulle tillbaka hem till mig!). Men denna gången så får den inte plats där, udda tåg, så ställer den på ett stort utrymme, där folk ställer väskor mm.

Framme i Trollhättan, säger en tant (det var redan fullt, knappt några platser) "det är en stol här" och kollar sig INTE omkring utan sätter sig på den - och SOMNAR. Jag bara kollade på henne, fick inte fram ett ljud. Blev så paff. VEM sätter sig på en TRÄSTOL på ett tåg utan att fråga om den är någons? Ville ju inte att hon skulle sitta på den eftersom tåget gungar fram och tillbaka och vill inte att den ska bli som förut (då den gungade fram och tillbaka, gängerna var sönder). Jaja, hon sitter och sover och jag kollar på henne ovanligt mycket. Väl i Göteborg tar jag min stol och går till min anslutning där två konduktörer berömer mig för min fina stol och de skrattar gott åt min historia.



Jaja, denna gången så får den självklart plats på "hatthyllan". Både jag och killen brevid mig är sjupt försjunkna i våra böcker. Han är en ganska robust kille med skägg och svart lockigt hår. Framme i Kungsbacka så brakar det till och tro fan inte att STOLEN RAMLAR NER. På HONOM, RAKT I HUVUDET. Jag blir asförvånad. Han tar sig om huvudet och jag försöker "trösta honom" och ber om ursäkt och frågar hur det gick. Han sätter huvudet mellan benen och vrider sig av smärta. Jag lyfter bort stolen och ställer den där man går ut (vid dörrarna). Vill ju inte ha den där egentligen eftersom jag inte har någon uppsikt över den.
Till slut säger han med en helt okej leende "jag var så oförberedd, var så inne i boken". Tur att det inte var en liten tolvårig kille eller en gammal gubbe, den ena hade gråtit ihjäl sig, den andra hade dött på fläcken.

Inte nog med det, framme i Halmstad ska jag ta min stol. Då har en "finanssnubbe" använning av den, han använder den som skrivbord (fullt med papper över hela sittsen), med telefonen i ena handen och en penna i andra, med armbågen som stöd på bordet. "Ursäkta", kvider jag, "kan jag få min stol?"

Ut kom jag, med nya erfarenheter och läxor gjorda.

Take Care, Sara.